Apoteket

Igar fick jag uppsoka en doktor for att fa bukt med min kansliga hy som torkat ur och gav en rosenrod karraktar pa hand samt ansikte.

Jag maste det ungefar tva ganger per ar, och i gar var 2009 ars premiar!

"Nasta, A-a-a-an-nnnn- a-nnnnd-aaa-ssss-on-on- andaaason, varsagod..."

Japanska doktorer har sina mottagningar separat och uppdelade efter sitt specialomrade.
Huddoktorn dit jag gick hade inrett sin mottagning i klassisk japansk mottagningsstil.
Jag har varit pa manga mottagningar i Japan och dom ser alla likadana ut; laga madrasserade mobler i mint eller beige.

Som vanligt blir jag bemott med forvirrade och nervosa blickar av personalen nar jag stiger in.
Blicken slas ner och pappren borjas prasslas med och visskningar satter igang.
"Oj, oj, oj, Jag kan inte engelska!, Hur gor vi nu?!"

Utlanningar utanfor turiststraken i Tokyo ar en ovanlig syn.

For att ta kal pa nervositeten gor jag saledes min vanliga rutin.
Jag gar fram till receptionen, beslutsamt och med blicken fast vid receptionisten. Jag pratar med hog och tydlig rost pa min finaste japanska. Sedan slar jag naven stenhart i bordet for att markera min narvaro.
Nej det sistnamnda gor jag inte.

Men faktum ar att om jag inte markerar att jag kan japanska blir personalen alltid valdigt nervosa.


Det ar alltid latt att forsta nar det ar min tur.
Inte for att jag hor mitt namn men nar nagon borjar stamma fortvivlat i hogtalaren forstar jag att det ar dags for mig.

Doktorn sparrade upp ogonen och synade mig uppifran och ner da jag steg in i hans rum.
Jag fick direkt lagga in en fortoendegivande halsning for att reducera eventuell engelskaangest.

Doktorn verkade vara en uttrakad typ som mest verkade vanta pa helgernas begivenheter.
Han tittade pa mina hander kladdade ner ett recept till mig.

Medicinen hamtas alltid upp i en angransande byggnad.

Nar jag skulle hamta min receptbelagda medecin fick jag for en tredje gang bevisa min kunskap i det japanska spraket men den har gangen blev det tuffare.

Kanske hade mannen bakom medicinhyllan aldrig pratat med en utlanning innan och det var bara for mycket for honom att jag pratade japanska med honom.
Som om en Zebra hade kommit in och pratat med honom.

Han skulle forklara att en kram var for ansiktet och en annan for handerna, vilket stod pa.
Jag forklarade att jag forstod men han bara fortsatte, men an mer hogljutt och pa helt obegriplig engelska:
"Dissu heddo, dissu hanndo, dissu heddo, dissu hanndu!!!".

Jag sa att jag inte pratar engelska och bad honom forklara pa japanska.
Da var det som nagonting kortslots i huvudet pa honom.
"Va? Inte japan men pratar inte engelska?"

Nar jag antligen kom darifran hade jag fatt de minsta tuberna jag nagonsin sett. Femgramstuber!? Vad ar det?!

Nar jag var liten hade vi femkilosburkar och det bara brande till.

Japan ar annorlunda..