Hej GAIS!

Jag antar att det borjade nar jag var runt atta-nio ar.

Vi befinner oss i ett hogkonjunkturens Sverige i Vastgotsk laglandsbygd.
Jag hade fatt en gransvartrandig T-shirt av farfar och till dagens gymnastiklektion var det den som lag i min vaska.
Tillsammans med presenten fran farfar fanns antagligen ullaredstubsockar och tre nummer forstora gummiklossar av okant marke som skulle fylla sko-funktion for skolaren 1986-1990.

1986 var naturligtvis IFK Goteborg laget pa allas lappar, aven om vi inte visste vad UEFA-cupen var for nagot. Ville man vara i tuffa ganget sa holl man pa IFK.
Jag hade ju fatt en GAIS-troja av farfar. Att halla pa nagot annat lag bakom ryggen pa farfar var otankbart.
Det skulle vara ett svek av enorma proportioner. Det var mer an fotboll pa spel. Det gallde livet.

Jag kommer ihag den dar dagen da jag itradde mig atleternas farger i det plintdoftande omkladningsrummet och klasskompisarna skrattade at mig i en unison gosskor.

Jag blev ledsen naturligtvis. Alla attaaaringar vars klasskompisar skrattar at en blir ledsna. Jag grat nog ocksa och tararna foll rann antagligen ner for min gronsvartrandiga nytvattade GAIS-troja. Men det hande aven nagonting annat.
Jag skulle visa asen att GAIS var frackt!

Jag hade fatt trojan av min farfar. Farfar, den svenske mastaren i fotboll som spelat mot Real Madrid pa Santiago Bernabeu och varit med i Rekordmagasinet.

GAIS tog hadanefter andra skepnader och jag sag GAIS i alla mojliga ting. GAIS fanns i den dar boken som ingen ville lasa. GAIS fanns i den dar tjejen som ingen ville prata med, GAIS fanns i det dar arbetet som ingen ville ta.
GAIS fanns absolut inte i det dar som alla andra var intresserade utav sa darfor blev det ointressant aven for mig.

Dar GAIS fanns, fanns jag.