Nu arbetar jag som chef, trevandes och staplandes men anda.
Jag ar val ingen klassisk chefsperson precis men ibland far jag starka infall iatt
ta tag i saker och jag blir ibland enormt peppad att rycka upp och satta igang.
Jag antar det ar darfor jag gor det jag gor.
Ibland sa ar man valdigt radgill, ensam och man star langst fram i kon till panikens bergochdalbana.
Da brukar jag fundera pa hur mina forebilder och idoler skulle ha upptratt.
Ofta ar det en speciell period jag tanker pa. Det var 1995-96 och jag var 16-17 ar.
Mitt liv bestod i stort sett bara utav skola och fotboll.
Bollebygdsskolan dar jag gick var starkt segregerat efter popularitet. Det fanns de fracka och de som inte var fracka, mesarna alltsa. Svart eller vitt. Jag var inte med i det fracka ganget om man sager sa.
De fracka killarna spelade alla i Hestrafors IF. Hestrafors var enormt duktiga och hade kvalat in till pojkallsvenskan samma ar.
En enorm bedrift och jag som spelade i Tollsjo IF vagade knappt beratta for dom att jag spelade fotboll.
Jag vagade knappt prata med dom overhuvudtaget.
Samma ar uttogs ett skollag och hela laget bestod utav Hestraforsspelare.
Pa gymnastiklektionerna beromde gympalararen Hestraforsspelarnas bedrifter pa planen och vi skulle appladera at dom.
Just detta ar stod Tollsjo IF infor en generationsvaxling. Om ett par ar skulle seniorlagets spelare lagga av och atervaxten var tunn. Atervaxten var jag sjalv och tre andra 16-17aringar.
Efter en traning hordes rykten om att den baste utav oss hade ett erbjudande ifran Hestrafors. Han skulle fa en traningsoverall och folja med pa deras traningslager till Italien.
Jag kommer ihag att jag kande mig svart inombords.
Efter att tiden gick forstod vi att det inte skulle bli nagot pojklag for Tollsjo aret darpa och att vi skulle behova spela i Tollsjos seniorlag. Med spelare som var 20 ar aldre.
Efter en inomhustraning i Bollebygd den kommande vintern fick vi ett chockartat besked.
Vi skulle slas samman med Hestrafors for att fa ett pojklag. Tollsjo skulle bilda ett B-lag for de som inte platsade i det pojkallsvenska Hestrafors och spela i en lagre serie.
En tranare med stora meriter anstalldes och helt tranarteam overvakade traningarna.
Det var aven snack om att vi skulle helt ga over till Hestrafors, som utfyllnad, vilket hade varit odesdigert for Tollsjo IF som da skulle forlora en hel arskull spelare.
Pappa som alltid varit engagerad i Tollsjo IF kande antagligen att han var tvungen att
ta tag i det hela.
Pappa antog sig rollen som lagledare for B-laget Tollsjo...
Jag hade angest och aldrig hade jag varit sa nervos som pa forsta traningen med Hestrafors.
Jag visste att pappa skulle snacka med alla och precis sa blev det. Jag vagade inte prata med nagon och hade for stor respekt for alla for att ens oppna munnen.
Pappa for runt och skojjade, spelade med i ovningarna.
Det fortsatte sadar och pappa forsokte se till att Tollsjopelarna skulle tillbaka till Tollsjo efter sasongen med Hestrafors var over. Han pratade ocksa med den nyanstallde Hestraforstranaren om det.
Seriepremiaren kom och nar Hestrafors premiarlaguppstallning lastes upp pa spelarmotet bestamdes ocksa de spelare som skulle spela i B-laget, Tollsjo.
Jag kommer ihag reaktionen pa en Hestraforsspelare som petades till att spela med oss i Tollsjo.
"Na fy fan heller att jag spelar med Tollsjo!" sa han ilsket.
Sadan var installningen till Tollsjo och till oss som spelare i Tollsjo IF, och min pappa skulle vara lagledare.
Jag tankte att vi aldrig ens skulle fa ihop till elva man.
Efter vad tiden led sa markte jag att folk hejjade pa pappa med ett leende "Halla Bert!".
Huvudtranaren halsades det inte lika muntert pa.
De tuffa killarna ropade "Halla Bert!" nar pappa kom.
Forsta matchen blev nagonstans i Alingsas och efter matchen bestamde pappa att vi skulle aka till Stockslycke for att ata
halv special. Ingen i laget visste var Stockslycke var men den dagen fodddes en tradition, en
halv special efter matchen.
Sasongen rullade pa men A-laget sladdade i tabellen. Den tuffa traningen och det proffessionella upplagget fungerade trogt och istallet for allvaret i A-laget horde de basta spelarna talas om
Halv special pa Stockslycke och pappas trevliga installning.
Jag markte aven av pappas intryck i skolan da killar som aldrig hejjat pa mig innan hejjade och kallade mig
lill-Bertan. "Hur mar Bert?" Fragade dom ibland.
Mot hostsasongen var det aldrig nagra sura miner pa de spelare som hamnade i B-laget.
Bara nagon match senare ville aven de basta spelarna vara med i B-laget.
Pappa hade skapat en stamning som var viktigare an att spela i pojkallsvenskan.
Dar ar en ledarroll att se upp till!
