Jag och Filippo

Nar jag var femton ar spelade Pippo Inzaghi med sin brorsa i Vicenza. Sjalv skulle jag borja pa gymnasiet i Boras och var hogerytter i Tollsjo IF.
Jag hade onskat mig en frasig skinnjacka till skolstarten och tillsammans med mamma och pappa bar det av mot Boras.

Drommen om en Levis-jacka av arets modell solkades ju narmare vi kom "Skinn Bengans" i Malsryd.
Mamma visste bast och liksom forbaskat fick jag en enkel, brun skinnjacka utan kant marke.

Ovetandes vad som samtidigt utspelades pa kontinenten sneglade jag avundsjukt pa mina skolkamraters markesjackor.

Nar jag 13 ar senare akte pa brolloppsresa till Nagano hittade jag ett magasin pa vart pensionat. Magasinet var ungefar fran ungefar samma tidpunkt som skinnjackeinkopet och vem far jag se i en exakt kopia utav min bengans skinnjacka?
Jo idolen, Filippo Inzaghi.

Jag och Filippo Inzaghi. Jag och Filippo! Jag visste det inte sjalv men pa nagot satt var det anda jag och Filippo Inzaghi. Mamma kande det kanske pa sig.

Nar jag var hemma i Sverige i julas hittade jag jackan i en garderob.
Jag blev sa fortjust att jag omedelbart tog med den hem till Japan.

Den har alltid vagt tugnt fysiskt, men nu aven symboliskt.
Jag larde mig att jag alltid haft en lank till Italien och att mamma alltid vet bast.